Akantus – bladet som dekorerar vardagen 2007-03-09



Akantusmotivet är ett av de vanligaste motiven inom ornamentiken. Artikel till Kyrkans Tidning nr 6 2007

Akantus Kyrkans Tidning 3000 tecken
 
Text: Karin Askberger
Foto: Anders Jernelius
 
 
Akantus – bladet som dekorerar vardagen
 
Akantusmotivet är ett av de vanligaste motiven inom ornamentiken. Det krusiga och böjliga bladet har genom årtusenden levt kvar som formgivarnas favoritmotiv. Sätt dig på en bänk, ta i ett handtag eller gå in i en kyrka – akantusen är så vardaglig att vi knappt ser den. 
 
Akantusen är en tistelväxt som växer i Medelhavsområdet. Det är främst den art som vi i Sverige kallar Björnkloört, Acanthus mollis, som de grekiska skulptörerna använde som förebild när de mejslade ut ornament i kapitäl och friser under den klassiska antiken. Den som besöker Aten i dag, kan se akantusen växa i frodiga stånd i backarna upp mot Akropolis. Man inser att bladens elastiska konturer och baksidans nervsystem gör akantusen till en idealisk modell. 
Historiskt har man kunnat härleda bruket av akantusmotivet till 400-talet f Kr. Bladet ingår som huvudmotiv i det korintiska kapitälet. Tittar man noga på de formade bladen, finner man att antikens konstnärer vände det vi kallar baksidan, utåt. De uttrycksfulla nerverna ger akantusbladet riktning och kraft. Bladet strävar uppåt och avslutas med en graciös böj i dess yttersta topp. 
 Om Aten känns avlägset rekommenderas en upptäcktsfärd i vårt inhemska akantusbestånd. Att sätta sig i en av bänkarna i Storkyrkan i Stockholm är att komma nära både de små och stora uttrycken. Läktarens fronter i guld med kolossala stiliserade akantusspiraler pockar på uppmärksamhet, medan det knappt hörs en viskning från det lilla snidade bladet vid varje bänkingång. Lär man sig att identifiera akantusen upptäcker man den överallt: på varumärken, i mattor och textilier, i ramar, lister och stuckatur.
Akantusen har färdats från antikens tempel, via möbler, fasader och inredningar, in i vår tid. Från hantverkare till hantverkare. Motivet har överlevt, kanske främst på grund av dess anpassbarhet. Konstnärer har tänjt och böjt detta löv under tidens gång, så att man ibland har svårt att hitta dess grekiska rötter. Ta till exempel den urgamla spiralformen som fanns långt före akantusmotivet. När akantusen kom i ropet animerade man helt enkelt denna vågformade rulle och gav den akantusens blad. På så vis blev den snirkliga linjen inte bara lättare att avläsa mot sin bakgrund, den gav också större kreativ utmaning.  
 Österrikaren Alois Riegl gav 1893 ut boken Stilfragen. Enligt hans resonemang har akantusmotivet utvecklats ur palmetten. Detta motiv känner vi igen som ett palmblad med fristående blad. På samma sätt som spiralen, var detta ett omtyckt och användbart motiv, en repeterbar ”blomma” passande för både textil, marmor och trä. Med små tillägg sker dock en långsam utveckling. Först tillförde man akantusblad symmetriskt under palmettmotivet. Därefter sammanknöts palmettens enskilda blad med en linje. Sedan var det inte långt kvar att ta steget fullt ut.
Och här sitter katten och slickar sina tassar. Att böjen som avslutar bänkens armstöd har sina rötter i den grekiska antiken och den frodiga växten Acanthus mollis – vad bryr det katten?
 
KARIN ASKBERGER, frilansjournalist
070203 
    


Bildtexter:
 
Akantuskatt
Stiliserad akantus på bänk vid växande Acanthus mollis i Aten. 
 
Akantusväxter
Acanthus mollis har varit den främsta förebilden för akantusornamentiken.
 
Akantusläktare
Läktare i Storkyrkan, Stockholm.
 
Akantusslinga
Akantusmotivet är användbart både som fyllnad, i ramar och som kantavslutning.
 
Akantuskapitäl
Korintiskt kapitäl tillhörande f d Odeon, grekiska Agoran i Aten.
 
Akantuslyktstolpe
Akantusen finns överallt i vår vardag.
 
 
 




<<< Tillbaka till rubrikerna

 

aktuellt Mitt livs historia reportage Skrivaretjänster