Skee bygdegård – en tidsspegel 2007-03-09



Hur ser Bygdegårdsrörelsen på sitt eget kulturarv? Vad säger antikvarien? Reportage till tidskriften Bygdegården nr 1 2007

 

Hur ser Bygdegårdsrörelsen på sitt eget kulturarv?
 
 
Skee bygdegård – en tidsspegel
 
Bygdegårdsrörelsen förvaltar tusentals byggnader runt om i Sverige. Vi är vana att betrakta våra hus utifrån funktion och verksamhet. Den här artikeln belyser en annan aspekt på byggnaderna – det kulturhistoriska värdet.
Frågan är vad som räknas in i begreppet byggnadsminne? Tidskriften Bygdegården gör ett nedslag i norra Bohuslän, närmare bestämt bygdegården i Skee, för att söka svar.
 
Ett stängt stationshus. Ett stängt mejeri. Flagnande funkisvillor – och en bygdegård. Ni tror kanske att vi kommit till vägens slut? Nej. Skee ligger vid E6-an, bara någon mil från norska gränsen. Samhället lever. Det är bara det att centrum har förskjutits och bygdegården och miljön däromkring har hamnat vid sidan om. 
Men tider förändras. Inom några år kanske åkern framför bygdegården är förvandlad till köpcenter, det finns planer på det. Då är huset åter i händelsernas centrum. Frågan är i vilken skepnad?
Låt oss gå in! Den rosa eternitklädda ”lådan” ligger i en sluttning. Huset är byggt med suterrängvåning. På gott och ont. Trappor är alltid opraktiskt. Rent arkitektoniskt ger den dubbla våningshöjden huset spänning. Pulpettakets lutning förstärks. Husets höga fasad ut mot åkern ger ett nästan obstinat intryck.
Skee bygdegård är en värdig representant för Bygdegårdsrörelsens egen husdesign, den så kallade Häradstypen. Det var den legendariske bygdegårdsarkitekten Sven Nylander som på 1950-talet ritade detta typhus. Prototypen byggdes i Härad i Södermanland, därav namnet. Cirka tio gårdar uppfördes under 1960-talet efter Nylanders Häradsmodell. I dag bär de flesta spår av mer eller mindre omfattande om- och tillbyggnation. Bygdegården i Skee utgör undantag och är i stort sett bevarad i originalskick.
Nylander lade ner omsorg på funktionalitet och kvalitet. I en intervju i boken Mötesplatser från 1994 säger han:
- Målet måste vara att den svenska bygdegården, stor eller liten, skall vara en samlingslokal i toppklass. Den ska inte vara sämre än det stora Folkets hus i stan. Landsbygdens och småorternas människor har samma rätt till en god miljö där de kommer tillsammans.
 
Det började hösten 1963 med materialleveransen. Entreprenören hade räknat ut allt enligt den tekniska specifikationen upprättad av LBF, Landsbygdens Byggnadsförening. Det var 7” plank, golvparkett och köksskåp, oljepanna, galoschhyllor och fönsterkornischer. Det gamla uttjänta ordenshuset hade rivits för att ge plats för ett nytt; ett hus med samlingslokaler som skulle matcha tidens moderna krav. Ortens föreningar hade tagit itu med frågan och bildat Skee Bygdegårdsförening. Drivande var bland annat en stationsmästare, en mejerist och en lantbrukare.
 
Föreningens ordförande Torsten Torstensson städar toaletterna i entrén. Han stänger av dammsugaren när han får syn på oss. Välkomna! Kom in! Vi förklarar vårt ärende: Det var inte länge sedan Skee bygdegård ansågs vara ”Sveriges fulaste bygdegård”. Nu håller en omvärdering på att ske. Det kanske inte står på, förrän huset förklaras som byggnadsminne? Jasså, svarar Torstensson lite tveksamt, men det här huset är väl inte sååå gammalt!
 Ingångsdörrens handtag är av teak, ett sånt där typiskt 60-tals. I ett handgrepp håller vi om fyrtio års historia och kliver in. Till vänster en rymlig garderob med galoschhyllor. Rakt fram en furudörr med långsmal glasruta – telefonkiosken. Studierummet till höger. Därefter en arkivsäker dörr! Innanför den döljer sig spåren efter kommunkontoret, från den tid före 1967 då Skee, eller Vette kommun som den kallades, lades samman med nuvarande Strömstads kommun.
 
Vi går uppför trappan. Dagsljuset faller in över caféets golv. Plastrutorna är original, liksom flertalet av stolarna i formpressad plywood. Längre in kommer vi till köket. Här kan vi läsa av vad som var ”toppklass” när huset byggdes: spiskåpa i hårdplast, köksfläkt med två hastigheter, sinkade lådor och skåp i massivt trä.
Salen. Den salen! In till salen leder en dubbeldörr i varje ände. Innertakets lutning ger inte bara volym åt rummet, det är gott och väl fem meter där det är som högst. Snedtaket återkastar det infallande ljuset från fem stora fönster. Väggbeklädnad: fiberplattor. Belysning: sex väggplafonder på varje långsida. Golv: bokparkett. Längs en vägg står stolarna i rad som om de väntar på att bli uppbjudna. Scenen öppnar sig likt ett dockskåp med rår och linor avsedda för kulisser. 
 - Ett teatersällskap ska inte behöva arbeta med primitiva medel bara för att de spelar i en bygdegård; det är fråga om respekt för dem och för deras möjligheter att kunna ge sitt bästa, uttryckte Nylander. 
 
Torsten Torstensson har varit föreningens ordförande sedan starten. Efter vår rundvandring sätter han sig på perstorpsbänken i köket och ser ut genom fönstret. Nej, det är inte många kvar i föreningen nu. Bingon drar allt färre folk och söndagsauktionerna kräver både lagning av möbler och tung städning. Hur framtiden kommer att se ut är ovisst. Man vet inte. Om planerna på köpcenter förverkligas, ligger det nära till hands att huset köps upp av någon affär.
För Torstenssons del är det svårt att ta ställning till en eventuell byggnadsminnesförklaring.
- Man ska inte ställa utfästelser när det är så pass uppenbart att vi inte har något långvarigt perspektiv.
 
 
KARIN ASKBERGER
frilansskribent
 
 
 
 
 
 







 
 
 




<<< Tillbaka till rubrikerna

 

aktuellt Mitt livs historia reportage Skrivaretjänster