Vardagslunken 2007-08-17



Vi går runt runt. Men vad är det egentligen som drar? Artikel till Strömstad kommuns informationsblad.

 

Vardagslunken som håller sinnet friskt
 
Att få rå om en liten sjö där man bor! Strömsvattnet som ligger mitt i Strömstad är som skapad för vardagslunken. Den lilla rundan på tre kilometer tycks ha en naturlig dragningskraft på löpare, gångare och nosande hundar. Vi går runt, runt. Men vad är det egentligen som drar?
 
Vid Hjälpebron kommer en man klatschande med stavarna. Blicken är riktad rakt fram. Armar och ben förflyttar honom i riktning mot Kärleksudden. Vill man tala med honom, petar han först på en apparat vid midjan. Han stänger av talboken. I fem års tid, varje dag mellan klockan 9 och 10, har han gått rundan ut mot Ringvägen och tillbaka på andra sidan sjön. Just nu lyssnar han på Paparazzons heder. Denne 70-åring har hunnit med ett helt litet bibliotek under sin motionsrunda: Mörkrets hjärta, Nu var det 1914, Ökenbrevet, Manlig fåfänga…
Vad är det som drar honom ut på morgonrundan? ”Jag mår bra. Jag får lust att även göra det jag annars helst avstår från.”
 Nu försvinner han ut på Kärleksudden. Här ute växer olika lövträd, bland annat fyra högresta balsampopplar. Enligt en karta från 1700-talet låg torpet Kusan på udden. ”Här bodde en dam som gick till handa mot ersättning”, står det att läsa. Finns det månne koppling till uddens nuvarande namn? 
En insjö har många läten. De korta klucken mot strandkanten känns hemtrevliga. Vassdungarnas prassel i vinden har däremot något hotfullt över sig, särskilt när det skymmer. Kommunen har ett program för att hålla rundan upplyst och trygg. Därför hålls sly och buskage efter med järnhand. Men videungen tycks man inte rå på. Har man passerat skateboardbanan på vänster sida och roddarnas brygga på höger, kan denna studeras på nära håll. På våren lyser hannarna med sina signalgula, yviga kissekatter. Honträden står i all sköns ro intill och väntar. ”Blott vinden kan få kärleken att ge frukt”, säger Agneta Gotlén som är trädgårdsmästare till yrket. ”… och en och annan humla”, lägger hon till. Hon stannar och granskar en kvist. Videungens honor är anonymare.   
Agneta Gotlén brukar ta rundan tillsammans med dottern Hanna. ”Det blir bra prat, när man går.” Prat kan ha olika kvalitet. Samtalet som uppstår när hon och Hanna går sin runda är kravlöst. Associationerna löper fritt. ”När man förflyttar sig kan man komma in på saker som inte dyker upp ansikte mot ansikte.”
Där vägen viker av mot bron studsar plötsligt en kvinna förbi i rödärmad träningsdräkt. För tredje gången. Hallå där! Kristina Lilljebjelke stannar upp och berättar mellan andetagen att hon började den 11 mars. Hon har tagit ut ett personligt träningsprogram från Internet och ska hålla på i 26 veckor. ”Min man och min son är med i löparklubben. Jag ska visa att jag kan bli lika vältränad som dom.”
Under Ringvägenbron rör sig sjön oavbrutet ut mot havet. Förr fanns en bergsklack nere vid Hjälpebron som höll emot detta vatten. När berget sprängdes bort, strömmade vattnet ut och sjön krympte. Nivån sänktes bortåt en meter. På den tiden gick stadsgränsen precis där vandringsrundan svänger till höger in på Karlsgatan. ”Stadsgräns” stod det på en skylt. Måhända stannade utsocknes här för att svalka sig med en krusbärslemonad från Krigstorps läskedrycksfabrik innan färden gick vidare till staden.
Efter att ha lämnat sjöns ljusa nordsida leder gångvägen nerför en backe och in i en mer inbäddad värld. Sydsidan är skyddad av skog och berg. Här kan man sätta sig på en bänk och andas in dofterna av humus och dy och samtidigt lyssna på sjöfåglarna ute vid Lövskär. Vid strandkanten växer meterhög jättebalsamin, en trädgårdsflykting som helt enkelt lagt beslag på bästa strandtomten. Balsaminens blommor blir purpurröda och öppnar sina sköten i juli månad. 
”Årstidsskiftningarna är en av tjusningarna med rundan”, säger Agneta Gotlén. ”På våren gör man en slags sängkammarrunda. Då vaknar kärleken i naturen. Strandskatorna kurtiserar och sälgen släpper pollen. På sommaren gör man barnkammarrundan och får se frukterna”. Vintern är på inget vis död. Då spänner isen sitt membran över sjön och ett litet fall närmare Strömsdalen kastar ut svart kallt vatten mellan snöklädda klippor.
En sjö kan ge upphov till många namn. Galärstigen står det på skyltarna här. Men gamla strömstadsbor kallar biten mellan Strömsdalen och Friskartorpet för ”Selmas väg”. Historien om Karl XII:s galärer som släpade sina tunga båtar ner till denna strand har officiellt vunnit över historien om systembolagsföreståndarinnan och den politiskt engagerade Selma Olausson. Någon gång på 1950-talet såg hon till att stranden röjdes och att en stig anlades för det ändamål den har i dag. ”Det var en käring med ben och näsa. Den satte man sig inte på!” säger en strömstadsbo. Med tanke på bristen på den sortens förebilder, borde kanske namnet på stigen tas under omprövning.
 Till sist kommer man till slutet. Eller början. I morgon är en ny dag med nya färger, dofter och läten. En runda runt Strömsvattnet håller sinnet friskt.     
 
KARIN ASKBERGER frilansjournalist  070415




<<< Tillbaka till rubrikerna

 

aktuellt Mitt livs historia reportage Skrivaretjänster