En stenkran berättar 2008-02-26



Hade man tur kunde det bli en banan eller några jordnötter när lastbåtarna anlöpte Krokstrand på 1940-talet. Men helst ville man lasta sten.

En stenkran berättar
 
I Krokstrand finns övervuxna betongfundament lite varstans ute i markerna. De berättar om stenindustrin. På de stadiga underlagen stod kompressorer och kranar som gav stenhuggarna nödvändig kraft för att övervinna graniten.
Resterna av en riktigt grann kran finns på Beers brygga. Det rostbruna gigantiska svänghjulet som i dag ligger med kuggarna i vädret får en att stanna upp. Det är märkligt, när man tittat en stund på denna röra av järnskrot, klarnar bilden. Del för del fogas samman i fantasin. Plötsligt står man mitt i en livlig lastning någon gång på 1940-talet. Det knirkar och knarkar. Kranföraren Kalle Björk drar i spakarna, skeppskontrollanten ombord på båten gestikulerar och lastarna som kastat sina vagnar fulla med smågatstenen rullar dom på rälsen till kranen, allt kommunicerar. Kranen var en sammanbindande länk mellan Krokstrand och världen.
Nu ligger resterna kvar som ett monument över stenindustrins olika faser. I begynnelsen var kranarna av trä men på 1930-talet ersattes de i allmänhet av stålkonstruktioner, som den här. (Anders Beer ska ta reda på vilket år just den här togs i bruk) Bom och borduner (sidostag) av stål höll bättre för den tunga tuben som skulle nå ut över båtarnas lastrum. Ändå användes den här kranen bara till mindre båtar på upp till 200 ton. De riktigt stora båtarna hade egna kranar ombord. 
När utskeppningen av huggen Krokstrandsgranit upphörde på 1970-talet blev kranen på Beers brygga stående. Bommen, som uppges ha varit uppåt 15 meter lång, fortsatte att peka upp mot himlen medan en ny generation köpte hus och flyttade in i det allt mer öde samhället.  
På 1980-talet blev skrotsten en eftertraktad vara. Kranen på Beers brygga slängde avundsjuka blickar mot ”Fernströmsbryggan” på andra sidan bäcken (nuvarnade kommunens brygga). Där körde stora dumpers i skytteltrafik och lastade skrotsten på pråmarna. Det var inga små stenar. Det var under den här tiden som Beers kran fick sitt nuvarande utseende. Stenexportfirman behövde en balk till sin utlastningsramp. Det sägs att Alf Olsson, som drev företaget, fick köpa den gamla kranen av Beer. Därför vältes den omkull och bommen kapades av.
Så var det med det.
 
Göthe Heidenskog, född 1923, var en av ungdomarna som brukade stå nere på hamnplanen och vänta när en båt var på ingång. Alla ville ha lastningsjobb. Jo. Hade man tur fick man vara med i ett lastarlag, berättar han. Då drog man på sig sina hemmagjorda lämpevantar som bestod av innerslangen från ett cykeldäck, eller skinnet från en träsko. Lastningen kunde gå till på olika sätt. Antingen lastade man i träkärror som man körde på utlagda skenor eller så lastade man i en tub som rullades på räls ut till båten. En tub ser ut som en fyrkantig behållare med ena väggen öppen. Det var tuben som kopplades på kranbommen. 
”Vi var fyra man i laget. Varje tub skulle innehålla 90 kast. Det betydde att varje gubbe skulle slänga i 180 stycken. En gång kom kontrollanten. Folke Hallgren var ganska ung då och hade bara gjort 86 kast när vi andra var färdiga. Han tänkte strunta i resterande, men då kom kontrollanten och sa att han bara hade lagt i 86. Så då fick Folke fortsätta.
När tuben var full rullade vi den till kranen och där stod en speciell gubbe som länkade på den. Sen blev det teckenspråk till kranföraren som gasade på maskinen och lyfte. Kranen drevs av en bilmotor först, men sen blev det elmotor. Vi fick ju elektricitet här 1927, tror jag det var. Kranföraren hade också ögonkontakt med en gubbe som stod på däck och som ansvarade för ilastningen. Han i sin tur hade kontakt med en gubbe nere i lastrummet. Det var viktigt att lasten fördelades jämt.”
Lord Nelson var här ofta. Det var en liten båt med litet lastrum. När tuben hängde i rätt läge ovanför lastluckan vickades den och stenen, smågatstenen, föll ner. Man fick ofta byta garnering i dessa båtar. Lord Nelson ägs i dag av Strömstads Maritima föreningen som restaurerar båten.
De unga grabbarna brukade sjunga ibland för att hålla jämt tempo och kanske skoja med dom andra lagen, berättar Göthe.
 
Vid Gällivaras trakter
vi knogat mången gång
och uti bergens schakter
vi borrat, dagen lång …
 
Eller den här:
 
Du ska få chokolad
och du ska få lade
Du ska få följa med till Strömstad och bade…
 
 Sommartid åt man alltid ute. Ibland kom barn ner till hamnen och erbjöd sina tjänster. Vidar Carlsson från Björeneröd brukade dyka upp: ”jag kan springa och hämta maten åt er.” Barnen sprang hem till fruarna och hämtade korgar med middagsmat till deras män och så fick dom en liten slant av gubbarna för det. Efter maten lade gubbarna hatten över näsan och sov en stund.
Vintertid åt man i matsalar. Det var brottbasen som ordnade så det eldades i kaminen där. Man kan tänka sig att det kunde vara kallt nere vid hamnplanen även om man fick lä bakom de höga bergen av knott som låg och väntade på utskeppning. Göthe berättar att det oftast låg många båtar ute på redden och väntade på last. De riktigt stora båtarna kunde inte gå intill kajen på grund av att djupet bara var fyra meter. När de stora anlöpte hamnen låg redan färdiglastade pråmar på svaj vid en boj. Dessa bogserades och lades en på varje sida om båten så att lastningen kunde påbörjas. Enligt Anders Beer var den största båten som kom till Krokstrand på 10.000 ton. Det var järnbåten Artimes som gick på Argentina.
Förvaltaren Jönsson kom ner ibland till bryggan och kollade att allt gick rätt till. Det var ett förfärligt räknande av stenen. Först räknade lastarna, sen kontrollanten och till sist lastansvarig ombord på båten, som ritade ett streck på relingen med en vit krita för varje tub som hälldes ner.
Det hände en förfärlig olycka en gång, berättar Göthe. Det var som sagt var endast fyra meter djupt vid kajen. Ibland fick därför båtarna skjutas ut i takt med att de blev nedlastade. Det var vid ett sådant tillfälle som en gubbe från Torget hade ställt sig mellan båten och tuben. När kranen lyfte tuben drogs den snett ut mot båten och då följde gubben med och klämdes mellan båten och tuben.
 
Sigurd Gustafsson, född 1931 och stenhuggare i tredje generationen (hans son och sonson har ärvt yrket) minns livet på bryggan. Det var en tilldragelse när båtarna kom. Folk gick ner till hamnen, inte bara för att söka lastarjobb. Ibland kunde man ha tur att få både jordnötter och bananer. Men mest var det slit för gubbarna, det var bråttom att få lasten ombord. ”Kranföraren Kalle Björk hade nå himske jobb”, beskriver Sigurd. ”Han fick ont av att dra i alla spakar och grejer”. Han hade en spak i varje hand och bromsade med ett knä. Det var kraftiga vibrationer i spakarna.
Ibland hände det att kajen var fri från båtar när Kalle skulle gå hem för dagen. Då kom ungarna springande för att bada. Kalle som var snäll, svängde kranen så att bommen kom ut över vattnet. Krokstrandsungarna hade världens bästa hopptorn.
I dagarna röjer man bort skrot från Beers brygga. Är kranen värd att bevara?
 
KARIN ASKBERGER 080211




<<< Tillbaka till rubrikerna

 

aktuellt Mitt livs historia reportage Skrivaretjänster