Lord Nelson 2010-01-19



125 år i år! Kärleken till denna engelska kutter är en uthållighetssaga. Strömstads Maritima Förening slutar inte att hoppas.

Lord Nelson fyller 125 år!
 
Strömstads Maritima Förening äger den engelska kuttern Lord Nelson, byggd 1885 i Grimsby, England. Fartyget är en av en handfull bevarade engelska kuttrar i Sverige. Lord Nelson är äldst. Båten är ett maritimt kulturarv med stark koppling till Västra Götalandsregionen genom att Rossö, vid den nyligen inrättade marina nationalparken Kosterhavet, varit hemmahamn under en stor del av skeppets seglande liv.
1993 bildades Strömstads Maritima Förening som ett arbetsmarknadsprojekt (efter nedläggningen av Electroluxfabriken med nära 300 anställda) för att renovera äldre fartyg. Drömmen var att kunna köpa in ”lorden”, en kulturskatt som låg övergiven vid en brygga på Gullholmen. Efter bara ett år gick drömmen i uppfyllelse, skeppet kunde ropas in på exekutiv auktion.
 
Stark integritet
Det är en tisdagskväll i maj 1994. Bedagad, men med stark integritet, syns Lord Nelson bogseras in till kaj i Strömstad. Rubrikerna andas förväntan. ”Anrika Lorden i hemmahamn”, ”Eldsjälar motgift mot arbetslösheten”, ”De … ställer tillvaron på rätt köl”.
Nu strömmar medlemmar till. Målet är att erbjuda arbetstillfällen och att restaurera Lord Nelson till ett skolskepp för i första hand ungdomar. Kontakter knyts med sponsorer. Bland annat ska företaget Nyttodata rekonstruera en ny huvudritning för Lorden med hjälp av avancerade datorprogram. Föreningen samlar dokumentation och intervjuar gamla sjömän som varit påmönstrade på Lorden och som kan berätta om Islandsfiske och fraktfart.
 
I orkan på Nordsjön
Gunnar Fredriksson, Rossö, var jungman på en resa från Valdemarsvik till Bergen. Det var vid jultid 1932. Lastrummet var fyllt med hudavfall för limtillverkning. Hans berättelse väcker tankar kring skeppsbyggnadskonsten på 1880-talet. Vilka krafter räknade konstruktörerna med? Hur länge skulle en båt hålla?
”Vi kom på julafton till Mandal och ankrade. Det var första julen som jag inte firade hemma. Vädret var grått och disigt och julstämningen var obefintlig. Det var heller inget i matväg utöver det vanliga.
När julen var över tog vi upp ankaret och fortsatte resan. Att hiva ankaret var ganska arbetsamt. Ankarspelet drevs med två hävstänger och det krävdes alltid en samlad kraftinsats av flera personer. På grund av tät dimma fick vi övernatta i Egersund, men när det började ljusna fortsatte vi resan. Vinden var svag så vi gick med motor och segel.
Vid middagstiden började den västliga vinden snabbt att öka och Osvald (skepparen Osvald Olausson) gav order att ta ned seglen. Det började skymma och vi stod alla fyra i styrhytten. Osvald stod vid ratten och försökte parera vågorna genom att hålla stäven mot vinden. Den räddningsutrustning som fanns var en livbåt som var upphissad akterut.
Vinden fortsatte att öka och vid midnatt var det nordlig storm. Vi var alla trötta och samtalstonen var lågmäld och dämpad. Osvald kämpade med ratten och han kände säkert stort ansvar. Nu övergick stormen till orkan och vi var väldigt rädda.
Även Osvald visade tydliga tecken på rädsla. Trots denna skräckfyllda situation var det samtidigt ett skådespel. Av dessa enorma krafter förvandlades Lord Nelson till en leksaksbåt. Man såg stäven slungas högt upp i luften för att åter dyka ned och fylla hela brädgången med vatten, och det vita skummet från vågtopparna lyste i nattmörkret. Nu var styrhytten det säkraste stället för på däcket skulle man snabbt ha spolats över bord.
Det vi nu hade att sätta vårt hopp till var Lord Nelsons goda sjöegenskaper samt Osvalds kompetens som skeppare. Det började ljusna och orkanvindarna avtog och vid middagstiden var det möjligt att söka ankarplats och så småningom ankrade vi i lä vid en holme.
Nu fanns det ett uppdämt behov av att använda det träkärl som var dåtidens klosett. Då jag kommit ned i skansen hörde jag Osvald ropa från skanskappen: ”Sätt på kaffet så vi får oss en kaffehalv.”
De gamla skeppsbyggarna dimensionerade skroven för orkan. Under pågående restaurering av Lord Nelsson har stävknäet, som binder samman förstäven med köl och skrov, bytts ut. Till det krävdes en ekstock med en diameter på 1,5 meter. Ekar med sådana mått finns det bara ett fåtal kvar av i Europa.
 
Skapar sysselsättning
Lord Nelson har legat på slipen vid Hälleviksstrands varv i snart 15 år. 56 spant av 70 är utbytta samt bordläggning. Knappt två tredjedelar av arbetet återstår tills skeppet kan flyta igen. Under alla år har navelsträngen gått mellan Lord Nelson och föreningens loppmarknad i Strömstad. Folk skänker prylar som säljs. Intäkterna går till restaureringen. Dessutom har många hundra tusen kronor kommit in som stöd från kommun, stat och EU.
– 5 miljoner har vi byggt in i Lorden. Vi behöver 7 miljoner till för att få båten sjösättningsduglig, säger Rolf Karlsson, föreningens ordförande sedan starten.
Många miljoner har gått tillbaka till samhället, konstaterar han. Förutom att rädda en kulturskatt till framtiden, har Strömstads Maritima Förening under åren kunnat erbjuda sysselsättningsplats för mer än 200 personer via Arbetsförmedlingen plus 150 personer via Frivården. Till det ska läggas sysselsättning vid varvet i Hälleviksstrand. I takt med att medel flutit in, har de tagit emot skeppsbyggar-elever som fått lära sig yrket.
 
K-märkt
Det föreningen gör är en kulturgärning. Det blev styrkt när Statens sjöhistoriska museer år 2002 beslutade ”k-märka” Lord Nelson med följande motivering: 
”Det finns endast ett fåtal fartyg av Lord Nelsons typ bevarade och mycket få av dem har historisk anknytning till svensk seglande yrkessjöfart. Det ambitiösa bevarandeprojektet av fartyget är därför en kulturhistorisk värdefull insats. Insamlingen av dokumentationsmaterial, berättelser och fotografier rörande Lord Nelson tydliggör det kulturhistoriska sammanhanget och ger en intressant helhetsbild av villkoren för seglationen förr.”
 
Mot solnedgången
En eldsjäl. En förening. En kommun. En region. En nation. Ett EU. En värld. Frågan är vilken ansvarsnivå ett kulturarv som Lord Nelson rimligen bör höra till? Föreningen har på senare år haft svårt att hålla den ideella glöden vid liv. De som ännu kan se Lorden skära genom havet med sin nya kutterstäv på väg mot solnedgången, är alltför få.
Restaureringen av Lord Nelson till ett seglande skolfartyg är ett långsiktigt projekt. Kanske är det dess största styrka? En segelskuta byggd för 125 år sedan, är själva sinnebilden för det uthålliga samhället. 
 
Strömstad den 23 oktober 2009
Karin Askberger, frilansskribent
 
 




<<< Tillbaka till rubrikerna

 

aktuellt Mitt livs historia reportage Skrivaretjänster