Vad är en tjeppevänne? 2010-05-11



I en fyrhjulsdriven tid som vår, är ordet hotat. Hembygdsföreningen i Näsinge/Lommeland spelade in sina dialektord för att inte glömma.

Utveckling och bevarande av dialekten i Näsinge och Lommeland
 
Va? Vad sa du?
 
Äldre personer brukar klaga på att ungdomar pratar slarvigt. Förmodligen har det inte bara med dålig hörsel att göra. Det talade språket är i ständig förändring.
 
Lena Wenner, dialektolog vid DAG, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, jämför en dialekts utveckling och förändring med en dragkamp. Matchen står mellan talare och lyssnare. Talaren har initiativet och vill nå fram till lyssnaren med minsta möjliga ansträngning. Talaren förenklar, hoppar över ljud och för även in nya ord. Lyssnaren å sin sida, accepterar så länge hon förstår men drar i bromsen när hon inte förstår. 
 
I Näsinge och Lommeland är dialekten förhållandevis väl bevarad, konstaterar Lena Wenner. Det främsta orsaken är att folk har stannat kvar. Man har ärvt släktgårdar eller gift in sig i granngårdar. Generation efter generation fortsätter att prata den gamla dialekten. 
 
Under historiens gång har skiftningar i levebröd, tro, konsumtion och kommunikation satt spår i dialekten. Behov av ord som strepple (handmjölka med fuktade spenar)och tjeppevänne (köra, exempelvis stenlass, bit för bit) kommer antagligen försvinna med den sista generationen som varit verksam på gårdarna och inom stenindustrin. Man mjölkar inte för hand längre, om det ens finns några mjölkgårdar kvar i trakten, och traktorer har ersatt hästarna. Ord som används sällan kan förstås av allt färre personer. Till sist är ordet tömt på mening. Det är bara ett ljud som ingen förstår. Det dör. Man kan säga att det är lyssnarna som vinner.
 
Ordet hynneskakke, är det ett levande eller dött ord? Vad säger ni som pratar dialekten?
 
Dialekter ärvs inte på samma sätt som förr, säger Lena Wenner. Främst beror det på rörligheten, folk flyttar i större utsträckning. Vad man ser är att barn som inte växer upp med dialekten, inte får den med modersmjölken, förlorar den.
 
- En dialekt kan inte läras in som ”andraspråk”. När kedjan är bruten går den inte att reparera.
 
På 1960-talet blev det fult att tala dialekt. Generellt har uppluckring av dialekterna skett relativt snabbt sedan dess. Föräldrar ville inte föra dialekten vidare till sina barn. Lena Wenner anar en långsammare förändringstakt i Näsinge och Lommeland.
  
Influenser
- När jag lyssnar på cd-skivorna upptäcker jag många spännande saker. Mycket gammalt finns bevarat. Man ser arv från danskan, östnorskan, västnorskan och från fornnordiska.
 
Näsinge och Lommeland var en isolerad bygd med skogar och berg som barriär mot söder. Utbyte med andra människor skedde troligtvis mest sjövägen, gissar hon. Man vände sig åt norr snarare än åt söder. Handelskontakter och fisket kan vara en förklaring till inflytandet från västnorskan som i sin tur var påverkat av danskan.   
Typiska norska ord är till exempel genser (tröja)och gräjt (lättvindigt).Likaså orden gög (gök) och göbe (lodjur). Båda dessa ord har ett kvarblivet g-ljud från den tid då man sa gauk och gaupe. Tyskans inflytande syns i ordet jibbersda (Geburtstag - födelsedag).
På 1400-talet dyker en dansk influens upp i norra Bohuslän. Man börjar förmjuka de hårda konsonanterna p, t, k. Vi ser det i orden skrabekage (skrapekaka - sista barnet), fed (fet), hage (haka). Ljuden ersattes alltså av b, d, g.
 
Tusenåriga ljud
I Näsinge och Lommeland finns ljud bevarade som är tusen år gamla. Det väcker häpnad! Runstenarna var vikingarnas inspelningsapparater. Genom dem har forskarna kunnat kartlägga uttalet. Ett exempel är e. I Näsinge och Lommeland säger man ed (ät), kne (knä) och tre (trä). Detta slutna har bevarats i norra Bohuslän men inte i södra Bohuslän. Där liksom i övriga landet har utvecklingen gått mot det öppnare ä, förklarar Lena Wenner.
Hur vet man det? Källor som finns att tillgå när det gäller dialektforskningen är de isländska sagorna och landskapslagarna från 1200- till 1400-talen, först i början av 1800-talet började man samla in dialekter systematiskt. De tidigaste källorna är runstenarna, som det finns gott om i Västergötland. Man hittar även runstenar i Bohuslän.
Det är på runstenar från 1000-talet man ser att en uttalsförändring sker. När ristarna började sätta prickar i tecknen hade man övergått till öppnare ljud.
 
För att urskilja ljuden i talet kan man börja med att observera sin egen mun. Tungan är som vi sett i grunden bekväm. Assimilation betyder att man förenklar och gör talet mer ekonomiskt. Det är framför allt tungans placering mot gommen och tänderna som tillsammans med luftströmmen gör ljuden. Pröva själv. Det är lättare att säga druckna än drunkna. I stället för att föra tungan till tre ställen som i drunkna, behöver den bara föras till två ställen i druckna. Under 1000-talet sker i Västsverige assimilation av ljuden nt, nk, mp. Lyssna på ordet bratt. Det är en förenkling av brant. Ordet tramp finns bevarat i Näsinge/Lommelands-dialekten i bemärkelsen trappsten utanför ingången.
 
Ordförråd
Cd-skivorna innehåller ungefär 2 500 ord. Det är fascinerande vad ett litet ord på bara några bokstäver kan rymma. I materialet växer berättelser fram, bland annat om hushållsmetoder som vebönning (påstickning av ny fot på strumpan)och användandet av tette (tätört för syrning av filbunke).Verbet skrö (prassla)har en vidare betydelse än vad de flesta förstår i dag. Visst prasslar det om höet, men prasslet låter olika beroende på hur hårt höet är packat. Annat som väcker berättelser är måttenheter som rög (14 nekar), göbeng (2 nävar), tju (tjog, 20 nekar), kutting (kvartsfat).
Ord som inte används dör. Men vem vet? Barnbarn med anknytning till Näsinge och Lommeland, som i framtiden lyssnar på skivorna, kanske hittar ord som behövs igen. Ordet åhöl (obygd, otillgänglig plats) kan få renässans i takt med avbefolkningen av landsbygden. Ordet legen(lekfull) kanske återvinns när folk flyttar ut på landet igen och skaffar små lekfulla lamm. 
 
Böjningar
Vilka spår av fornnordiska hittar man i Näsinge och Lommeland? Lena Wenner tar böjning av adjektiv som exempel. Standardspråket har utvecklat ändelsen –ig, som i lurvig. Dialekten i den här delen av landet har stått emot detta tyska arv och hållit kvar den gamla fornnordiska ändelsen -ete. Man säger lurvete. Det finns massor av exempel: hafsete (hafsig), ranglete (ranglig), hanglete (hängig)… 
Känslan för grammatiken sitter djupt i kroppen. Det blev tydligt vid inläsningen av ordet kuse (stänkskydd vid borrning i sten). I dialekter kan orden tillskrivas olika kön, genus. Används felaktigt genus faller hela systemet. I dialektordboken står att bestämd form av kuse ska heta den där kusen. ”Så säger vi inte. Vi säger den där kusa. Ordet är femininum.” Feminina substantiv får ändelsen -a i bestämd form i Näsinge och Lommeland. Böjningen blir alltså den där kusa.
 
Genomskinliga ord
Vissa ord får betydelse av själva ljudet. Ett ord kan faktiskt l å t a smutsigt, det kan låta kallt och det kan låta retsamhet. Lena Wenner kallar den här typen av ord genomskinliga. Ljuden i sig förstärker ordets betydelse. Lörpe (person som inte kan hålla sig eller omgivningen ren), kölljar (det kommer kalluft från fönstret), glöfse (glufsa), äggle (retsticka). Den där ä e riktig äggle.
 
 
 
 
KARIN ASKBERGER
091013




<<< Tillbaka till rubrikerna

 

aktuellt Mitt livs historia reportage Skrivaretjänster